Julmys.
Vakna skrikande ur skrämmande syner,
minnen som stöter dig hårt och vasst,
känslor som svallar som kokande vatten.
Ingen som berättar hur det ska vara och hur man ska må,
varför ska folk veta när man inte ens själv kan förstå?
Ångesten som bultar, tar sig upp genom kroppen
och väller ut i smakrika tårar.
Kroppen får känna samma känslor som man själv har
orsakat. Man undrar hur någonting man
trodde skulle bli så bra, kraschade, brakade och slogs sönder.
Att det alltid kommer sitta fastklistrat i ditt bakhuvud,
att det alltid kommer följa varenda steg du tar.
Att bearbeta någonting som gör ont är svårt,
att bearbeta det själv är svårare.
När man blir trött på sitt eget fejkade skratt,
när man inte orkar hålla humöret uppe för att göra andra nöjda.
Var är det då man ska ta vägen?